1964 förklarade sig Malta självständigt från Storbritannien. Britternas era på den lilla ön i Medelhavet började med Napoleon. Han kastade ut Johanniterriddarna i sjuttonhundratalets sista andetag, bara för att själv bli utkastad därifrån av arga malteser något år senare. Men Malteserna insåg att de inte skulle klara sig på egen hand och bad därför britterna om hjälp. Dessa var dock inte speciellt intresserade förrän de insåg att en flottbas mitt i Medelhavet inte vore så illa när Napoleon verkade erövra hela Europeiska kontinenten. Så britterna sa Yes och stannade till 1964 då malteserna ansåg sig kunna styra sig själva.
Spåren efter britterna är dock många i det lilla öriket. Landet är tvåspråkigt. De flesta talar både maltesiska och engelska och de röda telefonkioskerna, polisuniformerna och vänstertrafiken andas mer engelska kanalen än Medelhavet. Trafiken är tät men lugn, ingen använder tutan i onödan. Det verkar som om Malteserna tänkte så här:
"Hejdå England, tack för hjälpen mot Napoleon, men nu får ni gärna åka hem igen. Vi behåller dock det vi diggar mest."
Som exempelvis de fina bussarna. Inte en enda verkar vara tillverkad efter sextiotalet.
1 kommentarer:
Samma mönster som överallt annars i världen, från Kanada till Indien och Australien: Så snart engelsmännen dragit sig tillbaka - stannar utvecklingen. Ännu en uppenbar sanning som pk-maffian försöker dölja.
Skicka en kommentar