Per Dahlberg

Punkaren till vänster blev TV-producent. Punkaren till höger blev universitetslektor i psykologi.

Punkarna blev lyckade samhällsmedborgare. Det hävdar Per Dannefjord som gjort en avhandling vid universitet i Växjö. Och kanske stämmer det. Punkarna gick gärna mot strömmen, tog egna initiativ, startade band, ockuperade lokaler och drev musikföreningar. Bra förutsättningar för vilken god chef som helst. Kanske.
Å andra sidan känner man ju både en och två och tre punkare som började knarka och fick problem med polisen.

Artikel i Expressen

När vi ändå är inne på ämnet.

Någon som minns vilka som var där? Vilka var skinsen och vilka var punkarna och vilka var de andra? Någon som minns vilka som försökte sjunga "Give peace a chance" för att lugna ner stämningen? Någon som minns vad som hände sedan?



Tidningsklippen lånade från Eaters hemsida.
Affischen från Micke Grann.

Jag var där. Live. Men Dalgren sparade biljetten. Wow.

En kväll man minns. Bitvis. Så här skrev Bengt Löfgren 20 år senare:

"Mitt starkaste minne från punktiden var när nordirländska punkarna Stiff Little Fingers skulle spela på Holken. En oerhört liten lokal belägen i Mariebergsskogen, Karlstad. Tror det var 1982 och Kristinehamn ställde upp ett stort färgglatt uppbåd punkare. Legendarerna Wallinder, Carlén och Geir apfulla på hemkört toppat med strösocker i. Sedan alla andragenerationspunkare som inte ens nödvändigtvis såg ut som punkare. Blöjpunkare. Det var nog vad jag var. Blöjpunkare med kamera som alibi. Tångring och jag satt och funderade ut smarta frågor till bandet och la upp planer för hur vi skulle ta oss in backstage. Minns att det var svårt redan då att ställa bra frågor till musiker. Helst ville man nog bara ha autograferna.

Konserten drog igång. Geir kom inte in, som vanligt. Holken som man får förmoda syftade på en fågelholk och inget annat, var på tok för liten. Förbandet hette "Nattarbete" och lät inget vidare. Bara namnet satte sig på minnet. Tog inga bilder utan sparade mina Tri-X till huvudnumret. Inte visste jag då att du, Per Dahlberg sjöng i förbandet. Det skulle jag komma på mycket senare. Minns att "Nattarbete" spelade på motsatt sida av lokalen på egen sånganläggning och utan ljusshow.

Arrangören kan inte ha räknat med den anstormning som SLF skapade.Trycket vid scenen var enormt och de körde alla låtar i tvåtakt. Rutorna immade igen och det började droppa av kondens från taket. Jag höll mig på sidan och försökte hitta bildvinklar så gott det gick. Jag var inte någon ovan konsertbesökare. Hade headbangat åtskilligt till diverse hårdrocksband men detta var något nytt för mig. Ren oförlöst energi. Publiken pogade vilt upp och ner. När det var som värst stormade de scenen och dök tillbaka ut i publikhavet. "Stagediving" kom det att kallas tio år senare. Avslutningsnumret var Alternative Ulster och White Christmas. Jag var fast.

Backstage och dags för intervju sångaren och gitarristen i bandet. Vi körde den vanliga rutinen och snackade med en råddare. Trummisen i Nattarbete fjantade runt med en trumpinne han fått av sin äldre punkkollega. De andra i bandet och deras anhang drack upp all gratisöl och Stiff vart skitsura på det. Det och att vi ställde frågor om Nordirland, om de var katoliker eller protestanter. De undrade nog om vi fattat något överhuvudtaget av deras texter.

PS. Jag fick deras autografer och bild av dem tillsammans med mig."

Mitt svar:

"Jaha Bengt, du var inte imponerad fast Nattarbete var Värmlands största punkband? Vi regerade och det var våra undersåtar du trängdes med där i Mariebergsskogen. Stiff var bara punkambassadörer från fjärran land och jag är övertygad om att dom var stolta över att få spela efter oss. Visserligen är "Wasted Life" och "Alternative Ulster" kompetenta låtar men ingenting om man jämför med "Dödens väntrum" och "Gösta Bohmans arsle".

Nattarbete bestod under den här tiden av Peter Lööf, Piron och jag själv. Den trummis du irriterade dig på hette Lars Överström och var inlånad från bandet Sodom. En mycket sympatisk snubbe. Ett mycket punkigt bandnamn.

Du skulle ha offrat lite film på oss. Jag sjöng och spelade bas iklädd palestinasjalsrutig kaftan. Jake Burns, sångaren i Stiff blev helt förvirrad när han såg mig, var det så punkarna såg ut i Sverige? Själv hade han mage att köra soundcheck iklädd vita byxor och Hawaiiskjorta. Osmakligt opunkigt.
Deras basist Ali McMordie var däremot betydligt mer rätt. Poppis bland tjejerna.
"Kolla, där är Ali!" skrek Suven på bred Kristinehamnska när hon såg honom.

Men det här är inget jag själv minns. Jag pratade nyss med Piron på telefon och vi fyllde i varandras luckor."

Fotnot: Piron är en värmländsk punklegend.

En bild från 1982, tror jag. Tripp-trapp-trull i punkform. Längst och längst till vänster står Knut från Segmon i korvgubbemössa. Han bytte senare namn till Sid. Ringde mig igår. Det var första gången vi pratades vid på m å n g a år. Roligt.
Men vilka är de andra två på bilden? Ge ett förslag! Och var är bilden tagen?

Sommaren innan flatlössen hade vi hund.

Sommaren är alltför blöt. Den rinner ner i Göta älv och försvinner ut i havet. Och där, alldeles vid Göta älvs mynning ligger Saltholmen och där ligger vår båt. Den som misstänktes ha en liten läcka men blev sjösatt ändå. Och nu är den 5 meter problem med ett par hundra liter vatten mellan skroven.
Och båten är en del av den stora samlingen saker som man så sällan har tid att använda, precis som motorcykeln, eller videokamerorna eller vad det nu är för dyra knappt använda leksaker man köpt på sig för att man har råd, till skillnad från i yngre år då pengar var en hypotes.

Sommaren efter Tjernobylvåren var punk och fågelfri. Jag delade en tvåa med Micke och trehundra flatlöss. Jag var smal som en skyltdocka på Åhlens och lyckades aldrig komma över 64 kilo. Lägenheten vi hyrde hade inte ens varmvatten, så vi var tvungna att stjäla ved från bygget på gården mittemot om vi skulle få eld i spisen och ville vi äta så fanns det bara vatten, havre och curry i skafferiet, men det gick att äta det med. Och hade vi inte varit vegetarianer hade vi skrapat ihop Mickes löss och stekt dem i curry.
Efter ett tag fick jag ihop 600 kronor till en bil, en Ford Taunus från 1966, som vi kallade Linnea. Den gick fint tills stötdämparna började komma upp genom motorhuven.


Per, Erx och Linnea Taunus.

Och här någonstans känner jag att problemen liksom inte var mindre bara för att man knappt hade råd med något. När bilen gick sönder var det som tjära över ens fågelfria tillvaro eftersom det inte fanns en chans att vi skulle ha råd att reparera bilen. Linnea såldes alltför billigt till en kille med egen svets och själv fick man lifta om man ville någonstans den sommaren. Och det regnade även på den tiden. Och det regnet var betydligt surare än det är idag.



En båt med hål i skrovet 2007 kanske svider i plånboken, men det tömmer den inte. Det är rätt skönt att vara fet. Vattnet liksom bara rinner förbi.

"Varför skall alla vara så jävliga mot mig?
Chefen, snuten, föräldrarna, vakterna, fröken och kärringar.
Alla ska lägga sig i - jag får inte vara fri.
Men nu säger jag för fan i helvetes jävlar anamma!

Så hör upp nu era kräk:
Ge fan i mig, ge fan i mig och låt mig va i fred.
Ge fan i mig, ge fan i mig era svin.

Jag är bevakad och kontrollerad överallt.
Och fastän jag jobbar så hårt jag kan,
säger chefen att jag är lat.
Fan vad jag hatar dig förbannade jävla helvete.
Och fröken bara tjatar och gnäller och gubbarna skäller.

Nu orkar jag inte längre, med erat jävla tjöt.

Så ni ska ge fan i mig och låt mig va ifred.
Ge fan i mig ge fan i mig era svin.
Ni fattar la inte nått, era jävla äppelskrått!
Låt mig va i fred era svin."

Mats Jönsson, sångare i punkbandet Attentat, våren 1979.

Attentats hemsida

Även gamla punkare blir täta.
ÅK krängde ett gäng Misfits-siglar på Ebay för 3000 dollar och
här är en Kanadick som säljer sitt
hus (inklusive världens största Ramones-samling)
för 1,2 miljoner dollar.
Det skall löna sig att ha hål på knäna.

Numera går motorvägen utanför men en gång i tiden
körde man mitt i och stannade ALLTID vid Segmon-grillen.
Segmon var ett slags bilarnas Bermudatriangel. Av nån anledning gick de ALLTID
sönder där när man var på väg till Göteborg. Det kan också bero på att de bilar
man körde inte klarade en tur som var längre än fyra mil från Karlstad.

Hursomhelst så fanns det två punkcentra i Värmland, Karlstad och Kristinehamn.
Kristinehamn ligger fyra mil öster om Karlstad. Fyra mil väster om Karlstad
ligger lilla Segmon, som alltså blev det tredje. Första gången jag kom till
Segmon blev jag minst sagt förvånad. Denna lilla håla av en folkpark, korvkiosk
och sedan ingenting, hade fler punkare än raggare!

Segmon-punkarna var också mycket aktiva och ordnade många spelningar i folkparken
(samt en och annan i Grums folkets hus nån mil därifrån).

En av de mer beryktade spelningarna var den då ett stockholmsband
var på besök. Skinsen från Karlstad kom också och tvingade sångaren H att
slicka känga. Vi andra stod runt omkring och försökte sjunga "Give Peace a
chance". Ja herrejösses. Arrangören blev uppjagad i ett träd och sedan polisanmäld
för att han saknade tillstånd för arrangemanget.

Den snälle punkaren H som tvingades slicka känga blev sedan en av huvudstadens
mer beryktade nazi-punkare och umgicks själv flitigt med skinsen.
Rykten sade att han varit aktiv på en campingplats då en kille blev ihjälslagen.

Hursomhelst, Segmon var ett ställe där man kunde få sig både en halv special och
köpa en gipstomte inom en radie av 25 meter.
Ägaren till grillen kallades Brylis på grund av sin frisyr och han var även
väktare på Åhléns i Karlstad.

Bandet Grisen Skriker på väg till studion i Koppom stannar hos Brylis och tar en
korv och ett kort som sedan pryder baksidan av ett skivomslag och därmed är Segmon för
alltid punk.





Ibland undrar man ju vad som kom först, grisen eller ägget, men här vet vi att
det var grisen, en dag 1978. Något år senare kläcktes massor av små punkägg i
Segmon.

Och det var vad jag fick igår på Vågen.
Grisen skriker, det band jag nog gillade mest av Stockholms-punkrockarna men aldrig fick tillfälle att se, återuppstod på en scen i Göteborg!
Så fel det kunde blivit och sånt lyckorus det blev. Lysande, strålande Grisen!

Lång gala igår alltså, då den svenska punken fyllde 25. Allt bra, allt gott. Lång dag lång kväll. Jag konferencier. Gött mos.
Svensk punk 25. Gamla göbbar allihop. Fast ändå inte. Det är liksom relativt.
Dessutom var det en späckad Våg med många åldrar och än lever punken. Hur det gick till vet ingen. Men det som är segt överlever, antar jag.
För nästan lika länge sedan i Karlstad fanns en go kille med knasig frilla och läderjacka vars ryggsida pryddes av det ditmålade "Sven-Ingvars 25 år".
Jackan var min och frisyren likaså.




Klicka på bilden.


Idag söndag.
Klart, soligt och småkallt. Ut till Saltholmen med SN och köpte ny båt. En liten hardtop-Trubadur med 35 hästars Johnsonsnurra från stenåldern. Aida.





Flyttade bohaget från stortrissen Ida. Två bryggor bort.
Inget vemod synes än.